Separationsångest

Separationsångest hos barn – så blir läggdags tryggare | Drömklubben

Av Drömklubben · Lästid ca 4 min

Det är kväll, allt har gått bra hela dagen – och sen, precis vid läggning, brister det. Barnet klänger, gråter när du reser dig från sängkanten, ropar igen så fort dörren stängs. Det är inte du som gör något fel. Det är separationsångest, och den är en av de mest normala – och mest utmattande – faserna i barnets sömnutveckling.

Vad är separationsångest, egentligen?

Separationsångest uppstår när barnet utvecklar objektpermanens: förståelsen att du fortfarande finns kvar även när barnet inte kan se dig. Det låter som ett framsteg – och det är det – men det gör också att barnet nu förstår exakt vad som händer när du lämnar rummet. Tidigare försvann du bara. Nu vet barnet att du är någon annanstans, utan barnet, och det kan kännas skrämmande.

Fasen dyker oftast upp första gången redan som bebis, runt 8–10 månader (läs mer om sömnregression vid 8–10 månader, där separationsångesten ofta är en stor del av oron) och kommer sedan tillbaka i vågor, inte minst runt 18 månader och 2,5 år, när viljan och fantasin växer samtidigt.

Varför blir just kvällen värst?

Under dagen finns hela tiden bekräftelse: du syns, hörs, finns i rummet. Vid läggning är separationen som mest total – rummet är tyst, mörkt, och barnet ska klara sig själv i flera timmar. En studie av Scher och Blumberg (1999) på ettåringar visade att mammors separationsångest hängde ihop med hur ofta barnet vaknade på natten – separation är alltså inte bara en känsla barnet har, utan något som mäts i faktiska sömnmönster i hela familjen (Scher & Blumberg, 1999).

Så hjälper du barnet – utan att det blir en kamp

• Öva separation i det lilla, under dagen. Tittut-lekar, att gå ut ur rummet en kort stund och komma tillbaka – barnet lär sig att "borta" alltid följs av "tillbaka".
• Ha en fast, förutsägbar kvällsrutin. Samma steg i samma ordning varje kväll gör att barnet vet vad som händer härnäst, vilket i sig är tryggt. Läs gärna hur du bygger en kvällsrutin med godnattsagor.
• Säg alltid hej då – smit aldrig ut. Att smyga ut känns som en genväg, men det lär barnet att du kan försvinna utan förvarning, vilket ofta gör klängigheten värre över tid.
• Ge barnet något att hålla i. En snuttefilt, nalle eller liknande blir en trygghet som finns kvar även när du inte gör det.
• Gå gradvis längre bort. Sitt först vid sängen, sedan vid dörren, sedan utanför – öka avståndet i den takt barnet klarar, inte snabbare.

Är det farligt om barnet gråter lite vid läggning?

Nej – och det är viktigt att säga rakt ut. Det handlar inte om att barnet ska sluta reagera på att du går. Det handlar om att barnet, gång på gång, får erfara att gråten hörs, att du kommer tillbaka, och att känslan går över. Ett barn som gråter lite vid avsked men lugnar sig är inte otryggt – det är ett barn som känner tillräckligt mycket trygghet för att visa vad det tycker.

Om läggningen fortsätter att vara mycket jobbig kan det också hjälpa att se över sömnvanorna i stort – se trygg nattning steg för steg och varför barnet vaknar på natten eller för tidigt.

När ska jag prata med BVC?

Separationsångest är normalt och går över med tiden – men kontakta BVC om barnet inte alls kan lugnas av en känd vuxen, om ångesten finns under hela dagen (inte bara vid avsked), eller om den håller i sig oförändrad långt förbi 3 års ålder.

Vanliga frågor